Dramat 1 litre of tears bygger på en sann historia om den japanska flickan Kitō Aya (Ikeuchi Aya i dramat).

Aya är som vilken vanlig tonåring som helst, hon bor med sin familj, mamma pappa, två systrar och en bror. Aya är äldst av barnen.

När Aya fyller 15 år lyckas hon komma in på den anmärkningsvärda skolan Higashikou där hon även får spela i skolans basketlag.

Men man märker tidigt att det är något som inte står rätt till med henne, hon faller ofta okontrollerat och är klumpig. När hon en dag faller med huvudet före i asfalten utan att skydda sig med händerna skickas hon till sjukhus och får träffa en neurolog. En tid efter besöket kontaktar neurologen Ayas mamma och berättar att Aya lider utan en nervsjukdom, en sjukdom som successivt dödar hennes nervceller. Sjukdomen är obotlig.. (spinocerebellum degeneration)

Ayas föräldrar tvekar länge och vill inte berätta för sin dotter om hennes sjukdom, men ju längre tiden går börjar hon hitta mer och mer information som leder till just denna sjukdomen. Vad som gör denna flickan så speciell är att hon ändå accepterar sin sjukdom och alltid kämpar hårt för att klara sig sålänge som hon kan, hon håller sitt humör uppe och ler alltid mot sin familj. Detta gör hon då hon vet att hon kommer snart att få svårt att gå, svårt att uttrycka sig, svårigheter med att svälja mat, bli rullstolsbunden för att till slut inte kunna ta sig ifrån sängen. Hon kämpade samtidigt som hon såg alla sina egenskaper försvinna en och en utan att hon kunde stoppa det.

På bara ett par år förvärras hennes tillstånd så kraftigt att hon måste bo permanent på sjukhuset.

Aya Kitō dog 25 år gammal (1962-1988) på sjukhuset då hon kvävdes pga slemmbildningar i strupen.

Idag kämpar hennes föräldrar med att människor ska få ta del av hennes kamp och få inspiration. Dagboken som Aya skrev i fram tills det att hon längre inte kunde skriva har sålts i över 18 miljoner kopior.

Efter att ha sett dramat har jag fått så mycket, jag ser annorlunda på saker och värdesätter saker och ting annorlunda, framför allt relationer. Jag tänker ofta på hur tur jag har det som inte befinner mig i en situation där jag tvingas be andra om hjälp för att klara mig dagligen. Denna historia har stärkt mig många gånger genom åren sedan jag såg den och jag försöker verkligen leva i nuet samtidigt som jag ser till att min framtid kommer vara minst lika  bra. Därför är Aya en förebild för mig som jag kan hämta inspiration ifrån och jag hoppas att andra även kan göra likadant då jag försöker tipsa dem om detta drama. Alla jag känner som också har tagit del av budskapet säger att de känner likadant!

Citat utav Aya:

"My life is like a flower thats hasn’t bloomed yet. From the start of the youth, I want to treasure it and have no regrets"

"I really don’t want to say things such as ”I want to go back to how things were before.” I recognize how I am right now, and I will continue to live on"

"People shouldn’t dwell on the past. It’s enough to try your best in all you’re doing now."

"I had a dream…and in it I was running freely and I was walking…But I had another dream…and in it I was in a wheelchair…I thought I had accepted me for who I am now…"